Vad jag älskar att tävla!
Även om detta var ett motionslopp där det varken fanns tidtagning eller placering så ger det en speciell känsla med nummerlappen på.
Tåkern runt är ett cykellopp på 67km. Många klungor som kör men även personer som kör ensamma eller i par.
Jag Och Katarina valde att vi ville köra detta lopp ihop som en test för att träna på hur mycket vi kan trycka på under ca 2h. Vår plan från början var att dra och trycka på 5 min var och varva det hela loppet.
För att ta det från början, vädret såg ganska osäkert ut. Hade regnat under morgonen och när vi var på plats 30min innan start hängde regnet i luften. Precis innan start, typiskt, kom spöregnet. Höll i sig kanske en kvart så blev lagom leriga av det och sedan var det uppehåll resten av loppet. Dock aningen mer vind än vad alla väderappar hade sagt.
Lite småstökigt i starten som jag förstått nu att det ofta är i cykelrace innan alla kommit in i sin rätta fart. Vi låg bakom några och körde om några om vartannat första milen. Fastnade med två andra som verkade hålla samma bra fart men efter ett tag ville de sakta ner så då drog vi iväg, Katarina och jag.
Jag tryckte på och Katarina hängde på. Benen kändes bra och hittade en högre puls som jag blev bekväm med. När Katarina säger något i stil med “detta är aningen tufft för mig men kan du fortsätta trycka på så gör det” så blev det så att jag låg kvar och drog, jag kände mig stark. Speciellt med en härlig pepp-maskin (Katarina) på rull bakom mig.
Första halvan av loppet var det motvind men låg ändå runt 29-30km/h. Kändes riktigt bra.
Såsmåningom fick vi lite medvind vilket bara fick mig att börja le. Underbart när vinden viner och det finns krafter kvar. Kom ikapp lite olika par som vi tryckte ifrån. Nöjda och starka.
Många peppande ord från Katarina under loppet såsom något i stil med:
“Ska du vägga är detta ett perfekt lopp att träna det på, kör på!”
“Du är grymt stark”
“Så stark, vilka cykelben!”
“Du är en jäkla köttkvarn”
Så himla roligt och bekvämt att träna med Katarina. Vi känner varandra och vet hur vi kan tolka hur den andra agerar eller säger. Som tex när jag frågar om hon orkar om jag ökar och hon svarar “Jag vet inte men det kanske jag gör” Vilket jag vet att jag själv skulle svarat ungefär likadant och vet då att det finns mer att ge. Så är det inte ett nej är det ett ja och det gick ju!
Det enda jobbiga var när jag med ca 5km kvar börjar ana en krampkänning i höger vad. Men det är så nära. Trycker inte på riktigt lika mycket men försöker balansera foten lite annorlunda på pedalen för att inte trigga de trötta musklerna lika mycket. Det gick ändå in i mål.
Min cykeldator visade 68.72km på 2:00:34. Snitthastighet på 33.75km/h. Jag och Katarina är ett så grymt team. Vill köra ett nytt lopp redan nu!
Nöjd med dagens insatts.
Dock det jobbigaste var efter loppet. Vi letade efter Katarinas Rasmus som varit vår chaufför dit och som stack iväg före oss så vi antog att han redan var i mål. Vi hittade honom inte någonstans, inte vid fikat, inte vid mål, inte vid bilen och inte i omklädningsrummet. Vad funktionärer ringa bilen som ligger sist och plockar upp folk, ingen Rasmus där heller.
Efter ett bra tag när vi börjat bli riktigt oroliga ringer han mig på Facebook (Katarina hade inte med sin mobil och jag hade inte hans nummer) han hade kört vise… Och var uppe i 100km stackarn. Men han trodde han var nära mål nu. Så vi stod och frös i ca 2h vilket var det jobbigaste idag, frusen in i skelettet, och Rasmus hade ju bilnyckeln. Som tur var fick jag låna tröja och byxor av snälla Carl-Adam som också körde loppet, men hjälpte inte mycket.
Men, en guldmedalj till Rasmus som kom i mål sist men körde absolut längst av alla! Och så mycket bättre sent än aldrig.
Så nu skönt med första loppet avklarat och får se hur skadan mår imorgon och vad jag kan hitta på härnäst 🙂
Kram från Sofia
Sofia Häger 