Tempo KM NocOut 2019

Även om det var en spontanare och utan nummerlapp så var det kul att få känna på lite tävlings-feeling igen.

Jag och Erica tog våra tempocyklar torsdag efter jobbet och begav oss till starten för NocOuts KM i tempocykling. Jag har ju senaste tiden blivit aningen förälskad i tempocyklingen. Mycket för att jag inte kan springa, slipper klungkörning som det blev mycket av i våras inför Vätternrundan och att det går fortare än linjecykel.

Jag hade funderingarna på att anmäla mig till Tempo SM i Jönköping, men det blev för dyrt med cykellicens, anmälningsavgift, ledigt från jobb och transport för att köra 30km all out. Så då var denna lilla ersättning av KM perfekt.

Gemenskapen i NocOut är fantastisk, alla får vara med. Precis som i många triathlontävlingar så är det på NocOuts evenemang allt från proffs till nybörjare och allas effort är lika mycket värda och uppskattade.

Tror vi var 28st startande på Tempo KM varav 6st damer. Vi körde rullande start från kl 18.10 och sedan släpptes en person varje minut. Jag var nummer 6, sist ut av damerna.

Detta var mitt första tempolopp och det var svårt att veta hur mycket jag kunde trycka på för att maxa 24km. Banan var i stort sett raka vägen åt ena hållet (lite motvind) till att sedan vända runt en kon (grushög) och vända samma väg tillbaka (medvind).

Jag har generellt sett svårt att pressa upp pulsen och att våga ta ut mig. Det märkte jag även här. Låg på tröskelpuls fram tills sista 3-4km då jag vågade trycka på lite mer. Men jag måste börja våga pressa mig mer för att lära mig vart gränsen går. Här vet jag att jag hade mer att ge.

Jag cyklade in på ca 37.10 och snittade 38.1km/h. Hade varit intressant att se hur stor skillnaden hade blivit om jag laddat för ett liknande jobb och kommit med pigga ben och sätt uppladdning…

Men det gav mig en andra plats, efter Carin som snittade 39km/h, så där har jag lite att sikta mot! Det var i alla fall en trevlig och rolig kväll och utmaning. Behöver göra mer träning/pass som dessa (i lite tuffare puls) när skadan blir bättre. Och även fler olika KM för NocOut så som triathlon och simning!

Kram från Sofia

Jönköping 70.3 Race Report

Jag börjar med att sammanfatta hela eventet som en riktigt rolig och lärorik helg! Min första medverkan på en Ironman 70.3.

Jag åkte dit i fredags för att gå på Race Briefing. Kom till hotellet med Sandra som jag bodde med och vi fick en rejäl skrattattack när vi insåg att vi skulle sova två nätter tillsammans i världens minsta hotellrum, 2 personer och 2 cyklar… det gick inte att röra sig haha vi försökte se det positivt och skojade om det hela. Redan fredagkväll träffade jag massor av vänner och bekanta som också skulle köra, vilken atmosfär och pepp!

Lördag morgon började med hotellfrukost innan jag mötte upp min underbara poddkompis Therese för en liten cykeltur på ca 35km.

Sedan gick vi på ett litet event med Power Women, ännu mer pepp till kontot här! Gick till registreringen och fick min ryggsäck.

Lunchdags med pokebowls då även min kära klubbkompis och vän Ida avslutade.

Sedan var det dags att checka in cykeln, lite halvt förvirrande med olika påsar för de olika momenten hit och dit, men gick bra!

Sedan var det poddags! Intervju med PowerbyLisa i vår bunker till hotellrum. Kul och energifylld timme!

Efter en varm kaffe mötte jag upp Tanja för att simma lite i det kalla vattnet. Då 16.5 grader och lyckligt ovetande om att det skulle vara 15.7 grader på tävlingsdagen! Simmade ca 20min och kände att det blev aningen kallt mot slutet vilket gjorde mig lite orolig när distansen skulle vara den dubbla på tävling.

Middagsdags med Ida på Pitchers, en härlig avslappnande stund för att ladda inför morgondagen.

Utöver de vänner jag nämnt ovan så mötte jag någon jag kände vart jag än gick, pratade en stund och peppade varann. Hela känslan var grym.

Söndag morgon och RACE DAY.

Vädret visade skit. 12 grader och regn, 4m/s vind och 15.7 grader i vattnet. Var inte längre superpepp men försökte boosta mig så gott jag kunde. Frukost på hotellet innan jag gick till växlingsområdet strax efter 07.30 för att fixa cykeln det sista. Gick mot start och där var det inte superkul. Regn och kallt. Starten gick 09.00 för Age groups och eftersom jag är ganska långsam i simning (ställde mig mellan 36 och 38 minuters skyltarna) så stod jag i kön i min våtdräkt, barfota i regnet i ca 40min innan det var min tur runt 9.30 att bli nedsläppt i vattnet.

Fick inte den kalla shocken jag trodde jag skulle få, så simmade på i lugnt tempo. Tyckte det kändes bra, fick simma runt många som bröstsimmade och folk som blev upphämtade pga att de antagligen inte klarade kylan. Men jag körde på i mitt lugna tempo och byggde mentalt upp förväntan inför cyklingen. Kylan störde mig faktiskt inte alls, detta var jag mest tacksam över här! Då jag var rädd innan att jag skulle bli så kall om händerna att det skulle påverka min cykling.

Upp mot T1, lång löpning på ca 550m där jag joggade lungt pga skadan. Tog min påse. På med hjälm, racebelt, strumpor, skor och armvärmare. Bra val!

Cyklade ut, klickade på min Cykeldator och la mig i vänster fil (omkörningsfilen) från start och låg i princip kvar där hela cykelrundan. Det positiva med att vara långsam simmare och snabbare cyklist i triathlon! Cyklade om massa folk jag kände och hejade på och blev mer och mer pepp. Gick faktiskt inte på de siffror jag fått från coachen utan mer på känsla. Var ju en sån självförtroende höjare att cykla om alla. Även väldigt snabba cyklar och folk 😉

Hade egentligen inte en enda dipp under cyklingen, men tog energi (Umara gel utspedd i vatten) varje gång jag tänkte minsta tanka att det var tufft och använde det som en grej att tänka positivt istället. Fin cykling! Men jag är glad att jag cyklat rundan en gång innan för hann inte direkt njuta av utsikten så mycket.

Vädermässigt var det uppehåll större delen av cyklingen men målnigt. Det kom en kort sturtskur. Vinden märkte jag inte alls av mycket, hann inte tänka på den. Det enda jag inte är nöjd med är att jag hamnade efter en riktigt långsam snubbe i den passagen där omkörning var förbjudet. Så tappade säkert 2min minst på det…

Cyklade in mot T2 och kände att jag vågat trycka på som var mitt mål men även att jag har mer att ge!

Sprang med cykeln och hängde upp den, sedan till löppåsen. Tog av mig armvärmare, hjälm och Cykelskor och på med löpskor. Ut på löpningen och hög på endorfiner.

Ser mamma och pappa precis utanför T2 och skriker “nu har jag fan gjort mitt alltså” och hade ju sedan innan bestämt att jag max skulle springa 1 varv av 3 pga min stressfraktur i bäckenet.

Här förstod jag ännu mer vad folk menat med att Jönköping HIM är en folkfest och publiken driver en framåt. Även många deltagare var omtänksamma och peppande.

Min löpning kändes bra, snittade första varvet på 4.30-4.40 tempo och kände att jag skulle kunna hålla det hela löpningen. Kroppen var pigg och skadan kändes bra. MEN jag höll mig till planen även om det var svårt. Jag började gå efter 8km. Här rann all glädje av mig direkt. Började tvivla om jag gjort rätt väl. Hade jag fortsatt springa hade jag säkert klarat under 5 timmar tänkte jag. Försökte tänka att det var rätt beslut.

Som tur var hade vädret växlat om helt här. Det var varmt och soligt! Så promenaden kunde absolut varit värre. Det jobbigaste var alla som försökte peppa med saker som “kom igen du klarar att springa”. När jag VET att jag klarar det men jag försöker ha disciplin och vara smart här. Mamma och pappa gick med mig vissa sträckor för sällskap. Tog varje vätskestation som en härlig fikastund typ haha.

Kom upp mot målsträckan efter att ha gått 13km så började jogga sista 50m för att springa in i mål. Kände inget vid mållinjen. Glad att slippa gå och SÅ REVANCHSUGEN på att bli hel och kunna genomföra en medeldistans på riktigt!

Slutade på tiden 5.46.

Vill tacka alla som hejade runt banan och peppade under loppet. Vilken atmosfär! Vill absolut göra om (och göra rätt).

Kroppen såhär dagen efter är väldigt stel. Inte så konstigt då jag inte är van att trycka på så på cykeln eller springa i den farten. Men skadan känns helt OK! Det viktigaste. Nu blickar jag framåt!

Kram från Sofia

Jönköping Open Water 2019 – Race Report

Alltså detta med öppet vatten simning som tävling. Inte riktigt min grej. 

Som en del av triathlon ser jag absolut charmen i simning och det äventyrliga och härliga med att simma utomhus i öppet vatten. Men simningen som hela arrangemanget har jag lite svårt för.

Både jag och min sambo genomförde i lördags Jönköping OW. De hade tre distanser att välja på (600m, 1400m och 2800m). Niklas valde 1400m och jag 2800m. Det var en strålande fin dag i Jönköping och Niklas startade före mig vid 11.00 och gjorde ett riktigt bra lopp med tanke på att han inte alls har simmat mycket och bara haft på sig sin våtdräkt två gånger innan. Stolt över honom!

Jag hoppade i för start 12.30 och hade inte alls samma pirr i magen som jag vanligtvis har innan tävling. Lite pirr men inte alls i närheten. Kändes mer som jag skulle genomföra ett roligare och längre träningspass.

Det är säkert lite därför jag också tycker det är så svårt med öppet vatten. Jag kan inte se några siffror på hur fort jag simmar under tiden, jag ser knappt några medtävlande runt om mig och ser knappt vart jag ska eftersom det är svårt att se så långt fram vid navigeringen. Eftersom det även var elitsimmare med i min klass så satte jag målen att 1. inte bli varvad (det var en två varvs bana) och 2. att inte komma sist (det var inte så många anmälda).

Jag simmade på i mitt tempo, vet knappt om jag försökte ta i, men vågade nog inte komma ur min bekvämlighetszon eftersom det var så lång distans. Svårt att navigera och var rädd att jag simmade helt fel ibland (min klocka visade sedan 100m extra så var nog inte helt rakaste vägen). Annars var det en härlig simtur förutom när jag hamnade mellan två män som andades utåt så de såg inte att de klämde mig i mitten. Fick stanna, ta några bröstsimtag och flytta mig åt sidan. Men en tävling ska ju inte heller vara härlig?

Jag försökte spurta lite kanske sista 300m, men så svårt. Vet inte om jag blev snabbare eller om jag bara tog i mer haha.

Men summasumarum, ett fint arrangemang, bra att få simma sträckan inför helgens HIM och jag genomförde loppet även om jag önskat jag skulle vara lite snabbare.

Hur känner du för öppet vatten tävlingar? Några tips till mig? 

Något jag däremot var väldigt bekväm med var min utrustning. Bästa bikinin och simglasögonen från Freker. In och shoppa med 10% rabatt vid användning av koden “SofiaH”.

Sedan åkte vi med Tanja tillbaka till Linköping som stannade på besök över helgen. Så trevligt med träningssällskap.

Kram från Sofia

Vätternrundan 300k 2019

Vilken utmaning. Målet var Sub-10 med NocOut.

Vi tar det från början:

Jag tog ledigt dagen innan (fredagen) för att kunna ta det lugnt och bara göra det jag och kroppen kände för. Fick en toppendag med att träffa Hanna för lite snack, poddinspelning, joggade 4km, invigde med lugnt sim på Tinnis (utebassängen i Linköping) och åt och drack mycket.

Klockan ringde 03.00 på lördagen för att bli upphämtade av Rasmus och Katarina 03.30. Vår starttid var 05.24. Som vanligt blir det alltid lite stressigt och nervöst precis innan start att hinna klart med nummerlappar och framförallt nervös-kissa innan start. Sedan var vi 26 personer som skulle komma i ordning så tidigt på morgonen.

Jag tänker inte gå igenom loppet i detalj då det känns lite för långt och mestadels cyklade vi bara på. Jag hade inte en enda energisvacka under hela loppet, kände mig stark och det enda jag kan “klaga” på kroppsligt var ont i rumpan från sadeln sista 3-4 milen.

Jag var duktig med att dricka vatten/inta salter/gels varje gång jag var längst bak i klungan som var tanken men ändå borde jag nog druckit mer.

Vi hade helt perfekta väderförhållanden med moln/sol, varma grader och inte alls mycket vind. Men mycket kan hända ändå med alla cyklister och trafik i rörelse under 300km.

Vi hade lite otur i vår klunga som var på 26 personer med två fall redan första 8 milen. Som tur var blev ingen så skadad att de inte kunde cykla vidare men blev en cykel på mek under ena depån vilket tog ca 20 extra min. En punka och några kedjehopp tog ytterligare lite oplanerad tid. Trots det så får vi tacka de bra väderförhållandena för vi rullade över mållinjen på 09.42. Så vi klarade klungans mål med sub-10.

Extra stolt över min bättre hälft Niklas! Så kul att göra detta ihop!

Kram från Sofia

 

Å-stadsloppet 2018

Faktiskt bara mitt livs tredje halvmara, och första löploppet sedan efter min skada jag fick för 1 år och 7 månader sedan. Senast sprang jag vintermaratonet i Stockholm i november 2016. Senaste halvmaran var WHHV i Stockholm våren 2016.

Ganska spontan anmälan med bara någon veckas förberedelser. Tack Emma som kom med idén. Såklart så blev jag smått förkyld strax efter jag anmält mig och varit småkrasslig (aldrig riktigt brutit ut eller gått över). Så senaste två veckorna har varit halvbra träningsmässigt. Just idag på raceday vaknade jag också tyvärr men magont (troligen en blandning av mensont & nervositet). Så mina förväntningar på loppet tonades ner en aning, visste att jag absolut inte skulle persa då jag inte är i samma löpform som för 2 år sedan innan skadan, så tänkte jag skulle försöka njuta av omgivningen.

Vilket jag faktiskt gjorde, det var ett otroligt fint lopp runt ån och inne i stan i Örebro. Helt flackt vilket var bra för min skada. Vädret ska vi inte ens snacka om, helt perfekt med sol och 20 grader i mitten av oktober! Fina höstfärger överallt.

Men för att ta resan från början så blev jag upphämtad av Hanna, Rikard och Marcus strax innan 11. Plockade upp Emma på vägen och körde mot Örebro. Standarden med bananpannkaka i bilen som lunch 👍🏻 mådde inte alls bra i magen här innan så var nervös hur magen skulle klara 21 km!

 

Väl framme hämtade vi nummerlappar, stod i oerhört lång toakö och värmde upp lite vid starten. Blev iaf mer taggad här precis innan startskottet gick! Bestämde mig för att köra med lurar och lyssna på brorsans springlista på Spotify, då jag var rädd för att bli för uttråkad utan något att lyssna på. Bra beat i listan!

Ganska trångt första 3km och kollade på klockan då och då som visade 04.35 fart vilket jag ändå ansåg jag var nöjd med. Kilometrarna gick långsamt men det kändes ändå helt okej trots orolig mage. Efter ca 6 km eller något så ser jag pappa långt där framme. Hade ingen aning om att mina föräldrar skulle komma och heja! Springer närmare och ser både mamma & pappa. Jag blev så chockad och glad att jag fick tårar i ögonen! Sprang nog min snabbaste km efter det på lycko och kärleks-rus. Sedan lunkade jag på, hade som ett litet mål att ingen skulle springa om mig och siktade in mig på nästa km-skylt hela tiden.

 

Vid 7km vikte de som körde milen av och blev mentalt lite jobbigt när jag visste att resten av mitt gäng snart var i mål medans jag inte var halvvägs. De andra jag åkte med sprang alla milen inte halvmaran.

Kollade på klockan när den slog 10km och hade tiden 45:11, “synd att det inte var under 45, hade vart kul” tänkte jag haha. Men sedan kollade jag inte mer på klockan på hela loppet. Jobbade bara på att plocka ryggar och att inte känna mig för ansträngd.

I stort sett hela loppet gick längst ån och en liten tur i stan. Sista 6km var samma som första 6km så visste hur banan såg ut i slutet.

Efter 12 km blev det tungt mentalt, magen värre och benen började kännas tunga. Men försökte ändå hålla fart och ta ikapp den framför mig. Efter 15km kändes det skönt att det inte var så långt kvar och fick lite energi fram till km 18 där min musik dog! Magen var riktigt risig här och ville bara komma i mål, testade att sakta ner en aning men blev inte bättre så tänkte bäst att hålla i tempot så jag kommer i mål snabbare.

Försökte att inte tänka på irritationen av att musiken försvann utan här kämpade jag verkligen mot nästa km-skylt bara! Ökade lite sista km men hade inte så mkt mer att ge pga magen, det var främst den som hindrade mig kände jag.

Otrolig lättnad att springa in på upploppet som var inne i en idrottshall. Föll ihop efter målgång med oerhörd magkramp. Fick tiden 1:35:11. Nöjd med tiden efter dagens förutsättningar! Fick välkomnande av mitt härliga gäng jag åkte med samt mamma och pappa vid målet. Underbara vänner och familj!

 

Så med en snittid på 04.28, placering 8 av alla damer (tror det var 45st i tävlingsklass) så är jag glad trots enorm träningsvärk i hela benen och tyvärr känns skadan värre redan. Men hade ett vagt mål innan att jag skulle vara nöjd om jag sprang på en snittid under 04:30, vilket jag gjorde.

20181013_162531Lyckan att jag kunde springa en halvmara igen efter 1.5år av skada! Tacksamhet! Lycka! Motivation!

Har du något lopp på G i höst/vinter? Som vanligt sugen på mer lopp nu efter att den hemska känslan av att jag tagit ut mig försvunnit. 

Kram från Sofia

Västervik Triathlon Olympisk Distans – Race report

Åkte ner tillsammans med Lisa en kollega och min sambo Niklas. Vi var på plats lite efter 09.00 så kände att vi hade gott om tid till starten som skulle gå vid 12.00 och hann även se Sprintklassen som startade kl 10.00. Kul att vara på en “riktig” tävling med chip runt fotleden, incheckning av cykel och hänga upp cykeln i växlingsområdet osv 🙂

Blev väldigt nervös när starten närmade sig… Vi fick besked ca 11.15 att vattentemperaturen var 21.8 grader så våtdräkt var tillåtet! Vi startade i vattnet och skulle simma i en triangel, 2 varv som totalt blev 1500m. Ganska skönt i jämförelse med sprintloppen jag kört för det var inte alls lika trångt. Det blev endast lite trångt och sparkar härochdär vid rundning av bojarna. Det var dock svårt att se de gula bojarna då alla också hade gula simmössor, något för tävlingsledningen att fundera på till nästa år tycker jag. Jag tog det lungt på simningen, simmade på i min takt och tror jag simmade ut väldigt snett i början på första varvet, men inte alltid lätt det där med navigering! Sista varvet hade jag en snubbe bredvid mig i stort sett hela vägen vilket var lite småjobbigt då vi kom lite för nära varandra ibland och kändes lite som han försökte knö sig före utan att lyckas. Men tog simningen lungt och gick ändå helt ok! Min garminklocka sa att jag simmade på 31:21min och resultatlistan visade 32.01. Någon i min lilla hejarklack ropade att jag var 10e tjej upp ur vattnet, och det kan nog ha stämt ganska bra. Mycket bevis på att jag har en hel del att jobab på med simningen.

Sprang mot växlingsområdet och var lite vimsig vid växling men tyckte ändå det gick okej. Ut på cykeln på en bana som var svagt uppför nästan hela varvet för att sedan komma in mot centrum igen och varva en kon. Cyklingen bestod av 4 varv. Första varvet var kul för att se hur banan såg ut och jag vet att jag cyklade om en tjej som låg före mig men sedan var det svårt att hålla koll på placeringar. En bilist som inte riktigt hade koll svängde ut mitt framför mig och en annan kille i slutet på första varvet så vi fick bromsa rejält, tur inget hände! Men det roligaste på varv 2 var Jonas Colting som susade förbi och sa “Bra jobbat”, då fick jag lite ny glad energi!

Jag försökte att trycka på utan att känna mjölksyra så att jag inte skulle ta slut under cyklingen. Såhär i efterhand kunde jag nog cyklat på lite snabbare ändå. Men jag tyckte jag hittade ett bra flow. Ut på varv 3 så började det blåsa rejält och det var kraftig motvind en bra bit både varv 3 och 4. Jag vågade då inte heller ligga i tempopinnarna för det kändes för vingligt. Varvade konen en sista gång och mot växlingsområdet för löpningen. Fick en cykeltid på 1.15.06 (Totaltid 1.48.02).

Tyckte denna växlingen gick smidigt och sprang ut på löpbanan. Benen var med mig och kändes bra från start, inga tunga cykelben. Härlig känsla och jag kom in i något bra flow runt 4.30 tempo på en gång. Kände att jag inte behövde titta på klockan utan viste mitt tempo och det var inte för ansträngande heller. Tänkte inte alls på placeringar eller “jag borde öka” eller något sådant utan hittade min egen zone och malde på. Även löpningen var en varvbana på 4 varv vilket var riktigt kul eftersom jag såg min lilla hejarklack varje varv och det gav mig ny energi. Höll mitt tempo och det var bara roligt och kändes bra hela vägen, såg även Lisa och hejade på henne när vi möttes på mitt tredje och fjärde varv vilket gav ännu en liten push. Nästsista varvet var det en kvinna som skrev “snyggaste dräkten” när jag sprang förbi vilket gjorde mig glad och pepp också. Sista varvet försökte jag springa lite snabbare och sprang om 2 tjejer tror jag. Sprang glatt över mållinjen på 03.34.47, kände mig faktiskt inte så trött eller sliten alls och på något sätt “enklare” än en sprint för jag kom in i något härligt flow. Min löptid brev 46.09 på en bana som min klocka mätte var 10.3km. Näst snabbaste löptiden av alla damer! Och fick en totalplacering på nr 5 av alla damer och en vinst i motionklassen 🙂

Gick även och pratade med vinnaren Annie Thoren som inspirerade med en målgång 20 min snabbare än mig. Mycket att jobba på och motivationen är hög! Pratade även lite snabbt med Jonas Colting och fick en selfie med honom och Lisa, viktigt 😉

Fick helt klart mersmak av längre distanser! Längtar tills att testa på 70.3! 😀 Och det viktigaste av allt, såhär dagen efter känns min skada vid sittbensknölen fortfarande bra!

DSC_0905

Sandras race report av Björsäter sprint triathlon

Mitt första sprint triathlon lopp den här sommaren blev Björsäter Triathlon 🏊‍♀️🚴🏻‍♀️🏃‍♀️
Jag har tidigare erfarenhet av loppet och detta blev min fjärde start men andra gången som jag genomförde alla tre distanser själv. Två gånger har jag varit med i ett stafettlag om tre personer och simmat första sträckan. Det är mitt tips till er som aldrig testat triathlon, börja med att vara med i ett stafettlag, superkul!

Förra året var min debut på hela distansen och mitt mål i år var att förbättra min tid från förra året, 69:57.
Jag är i bättre form i år efter att ha ökat på träningsmängden per vecka och har framförallt tränat mer simning och har en bättre grundform i löpningen efter all träning inför marathon i våras.
Men väderförhållanden går inte alltid att styra över.

Jag åkte tillsammans med Sofia och hennes hejarklack och min man Mikael som också var med i loppet.
Vi lade först ut löparskor vid växling cykel/löpning vid målområdet på Björsäter Idrottsplats.
Sedan cyklade jag och Sofia ut till sjön Risten där starten och simningen började.
Vi förberedde våra cyklar med tillbehör inför växling simning/cykel och jag bytte om till min nya triathlon dräkt 👌

Jag var lite nervös inför start och framförallt inför cyklingen. Jag har bara cyklat ca 20 mil i år. Jag försökte peppa mig själv med att våga köra och trampa på, även i utförsbackar ( Sofias tips ).
Dags för start och vi gick i det “varma” vattnet, temperatur 25 grader. Jag skippade våtdräkt och kände mig bekväm med att simma i min tri-dräkt som jag tränat i förra veckan när jag laddade med OW simning i sjö vid vår sommarstuga.

Starten gick, 380 M simning framför mig och jag kände mig direkt instängd, det var trångt och mycket ben och armar i vägen. En bit ut i sjön var det mycket vågor och jag fick kämpa i vattnet. Försökte andas lugnt men fick inget bra flyt alls och istället fick jag flera kallsupar. Jag fick stanna upp och simma några bröstsimtag för att hämta andan och få ned pulsen.
Blev stressad av att tiden gick och att simningen min starkaste del av loppet som jag känner mig bekväm med inte alls kändes bra.
På väg upp ur vattnet kom Sofia precis bakom och det gjorde mig lugnare. Det var enda gången jag såg Sofia innan hon försvann som en raket på cykel 😅

Min första växling var helt ok men det går absolut att förbättra.
Nu var jag iväg på cykeln för att beta av 18 km. De första km var tunga och flera medtävlare cyklade om mig vilket var mentalt jobbigt.
Vi cyklade in mot Björsäter och efter att jag passerat samhället började det kännas mycket bättre och jag försökte hela tiden komma ifatt cyklisten framför. Det var motvind och det brände i benen i uppförsbackarna men jag hade gott självförtroende och körde nu istället om flera medtävlare. I Värna vände vi runt en kon och cyklade tillbaka samma väg. Medvind och skönt att vara på väg mot mål gjorde att sista delen av cyklingen kändes riktigt bra.

Växling cykel/löpning gick inte så bra tyvärr, jag kopplade loss höger fot från pedalen och försökte gå av åt vänster, inget bra beslut och jag ramlade 🙈 Som tur är ramlade jag på gräs i låg fart och det gick bra. Jag fick hjälp av en funktionär att lyfta upp cykeln som hamnade över mig, tacksam för det. Fick några blåmärken och olja på benet men som sagt inget jag kände av där och då.

Sista delen var löpning 4,2 km i terräng och på asfalt. Jag kom ihåg från förra året att banan började med en tuff uppförsbacke i terräng och den var lika tuff i år.
Mina barn och svärföräldrar gjorde high five efter första kilometern och min äldsta dotter skrek att pappa är dig hack i häl och det gav såklart extra kraft 😜
Jag försökte slappna av och andas lugnt men min puls var hög och jag var trött i benen efter cyklingen.
Jag såg på min klocka att det skulle bli på gränsen att slå min tid från förra året och jag försökte bara göra mitt bästa och ta en kilometer i taget.

Upploppet till mål kändes bra och jag fick glada hejarop från vänner i publiken. Jag är född och uppvuxen i Åtvidaberg som ligger nära Björsäter och kände flera deltagare och publik vilket var extra roligt.
Min tid blev 69:08, drygt en minut bättre än förra året. Är lite besviken för jag hade hoppats på en tid runt 66-67 min vilket jag tror är möjligt.
Det får bli revansch i Ekängen sprint triathlon om några veckor 💪
Efter loppet firade jag och min man med pizza och bio, härlig avslutning på en rolig och händelserik dag 😎