Jag börjar med att sammanfatta hela eventet som en riktigt rolig och lärorik helg! Min första medverkan på en Ironman 70.3.
Jag åkte dit i fredags för att gå på Race Briefing. Kom till hotellet med Sandra som jag bodde med och vi fick en rejäl skrattattack när vi insåg att vi skulle sova två nätter tillsammans i världens minsta hotellrum, 2 personer och 2 cyklar… det gick inte att röra sig haha vi försökte se det positivt och skojade om det hela. Redan fredagkväll träffade jag massor av vänner och bekanta som också skulle köra, vilken atmosfär och pepp!
Lördag morgon började med hotellfrukost innan jag mötte upp min underbara poddkompis Therese för en liten cykeltur på ca 35km.
Sedan gick vi på ett litet event med Power Women, ännu mer pepp till kontot här! Gick till registreringen och fick min ryggsäck.
Lunchdags med pokebowls då även min kära klubbkompis och vän Ida avslutade.
Sedan var det dags att checka in cykeln, lite halvt förvirrande med olika påsar för de olika momenten hit och dit, men gick bra!
Sedan var det poddags! Intervju med PowerbyLisa i vår bunker till hotellrum. Kul och energifylld timme!
Efter en varm kaffe mötte jag upp Tanja för att simma lite i det kalla vattnet. Då 16.5 grader och lyckligt ovetande om att det skulle vara 15.7 grader på tävlingsdagen! Simmade ca 20min och kände att det blev aningen kallt mot slutet vilket gjorde mig lite orolig när distansen skulle vara den dubbla på tävling.
Middagsdags med Ida på Pitchers, en härlig avslappnande stund för att ladda inför morgondagen.
Utöver de vänner jag nämnt ovan så mötte jag någon jag kände vart jag än gick, pratade en stund och peppade varann. Hela känslan var grym.
Söndag morgon och RACE DAY.
Vädret visade skit. 12 grader och regn, 4m/s vind och 15.7 grader i vattnet. Var inte längre superpepp men försökte boosta mig så gott jag kunde. Frukost på hotellet innan jag gick till växlingsområdet strax efter 07.30 för att fixa cykeln det sista. Gick mot start och där var det inte superkul. Regn och kallt. Starten gick 09.00 för Age groups och eftersom jag är ganska långsam i simning (ställde mig mellan 36 och 38 minuters skyltarna) så stod jag i kön i min våtdräkt, barfota i regnet i ca 40min innan det var min tur runt 9.30 att bli nedsläppt i vattnet.

Fick inte den kalla shocken jag trodde jag skulle få, så simmade på i lugnt tempo. Tyckte det kändes bra, fick simma runt många som bröstsimmade och folk som blev upphämtade pga att de antagligen inte klarade kylan. Men jag körde på i mitt lugna tempo och byggde mentalt upp förväntan inför cyklingen. Kylan störde mig faktiskt inte alls, detta var jag mest tacksam över här! Då jag var rädd innan att jag skulle bli så kall om händerna att det skulle påverka min cykling.



Upp mot T1, lång löpning på ca 550m där jag joggade lungt pga skadan. Tog min påse. På med hjälm, racebelt, strumpor, skor och armvärmare. Bra val!
Cyklade ut, klickade på min Cykeldator och la mig i vänster fil (omkörningsfilen) från start och låg i princip kvar där hela cykelrundan. Det positiva med att vara långsam simmare och snabbare cyklist i triathlon! Cyklade om massa folk jag kände och hejade på och blev mer och mer pepp. Gick faktiskt inte på de siffror jag fått från coachen utan mer på känsla. Var ju en sån självförtroende höjare att cykla om alla. Även väldigt snabba cyklar och folk 😉
Hade egentligen inte en enda dipp under cyklingen, men tog energi (Umara gel utspedd i vatten) varje gång jag tänkte minsta tanka att det var tufft och använde det som en grej att tänka positivt istället. Fin cykling! Men jag är glad att jag cyklat rundan en gång innan för hann inte direkt njuta av utsikten så mycket.




Vädermässigt var det uppehåll större delen av cyklingen men målnigt. Det kom en kort sturtskur. Vinden märkte jag inte alls av mycket, hann inte tänka på den. Det enda jag inte är nöjd med är att jag hamnade efter en riktigt långsam snubbe i den passagen där omkörning var förbjudet. Så tappade säkert 2min minst på det…
Cyklade in mot T2 och kände att jag vågat trycka på som var mitt mål men även att jag har mer att ge!
Sprang med cykeln och hängde upp den, sedan till löppåsen. Tog av mig armvärmare, hjälm och Cykelskor och på med löpskor. Ut på löpningen och hög på endorfiner.
Ser mamma och pappa precis utanför T2 och skriker “nu har jag fan gjort mitt alltså” och hade ju sedan innan bestämt att jag max skulle springa 1 varv av 3 pga min stressfraktur i bäckenet.
Här förstod jag ännu mer vad folk menat med att Jönköping HIM är en folkfest och publiken driver en framåt. Även många deltagare var omtänksamma och peppande.
Min löpning kändes bra, snittade första varvet på 4.30-4.40 tempo och kände att jag skulle kunna hålla det hela löpningen. Kroppen var pigg och skadan kändes bra. MEN jag höll mig till planen även om det var svårt. Jag började gå efter 8km. Här rann all glädje av mig direkt. Började tvivla om jag gjort rätt väl. Hade jag fortsatt springa hade jag säkert klarat under 5 timmar tänkte jag. Försökte tänka att det var rätt beslut.
Som tur var hade vädret växlat om helt här. Det var varmt och soligt! Så promenaden kunde absolut varit värre. Det jobbigaste var alla som försökte peppa med saker som “kom igen du klarar att springa”. När jag VET att jag klarar det men jag försöker ha disciplin och vara smart här. Mamma och pappa gick med mig vissa sträckor för sällskap. Tog varje vätskestation som en härlig fikastund typ haha.
Kom upp mot målsträckan efter att ha gått 13km så började jogga sista 50m för att springa in i mål. Kände inget vid mållinjen. Glad att slippa gå och SÅ REVANCHSUGEN på att bli hel och kunna genomföra en medeldistans på riktigt!
Slutade på tiden 5.46.
Vill tacka alla som hejade runt banan och peppade under loppet. Vilken atmosfär! Vill absolut göra om (och göra rätt).

Kroppen såhär dagen efter är väldigt stel. Inte så konstigt då jag inte är van att trycka på så på cykeln eller springa i den farten. Men skadan känns helt OK! Det viktigaste. Nu blickar jag framåt!

Kram från Sofia